Foto: Petter Berg

För knappt tio år sedan ändrades livet hastigt för Trond och han fick tid att utforska nya saker i sitt liv. Det första Trond då gjorde var att cykla till byn Nordmarka och köpa ett fiskespö: "Jag fick fisk, men ingen trodde på mig så därför var jag tvungen att köpa en kamera för att dokumentera mina fångster och upplevelser", säger Trond. Så småningom insåg Trond att fotografering var lika spännande för honom som att fiska och cykla, så då anmälde han sig till i en fotokurs och efter det var han såld på fotografering.

Hur länge har du haft ett intresse för gatufotografering och vad fick dig att börja med det? 

Egentligen är jag inte en gatufotograf – jag vill snarare kalla mig för en människofotograf – det är människor som gör att jag vill fotografera och människor som är anledningen till att jag tar med mig kameran ut på gatan, till andra städer och platser. Det faktum att det också är lättillgängligt har troligtvis också spelat en stor roll för mig, då jag bor mitt i centrum är det lätt för mig att gå på en promenad eller ta en kort omväg från jobbet för att dokumentera. Jag har varit aktiv med streetfoto under de senaste sju åren och tagit mänskliga porträtt mer på "allvar" under de senaste fyra eller fem åren.

Vad gillar du mest med streetfoto?

Som jag har nämnt tidigare, så är det människorna på bilderna som fascinerar mig. Även om jag ofta bara träffar de människor jag fotar ett kort ögonblick på gatan, så finns det ändå en typ av koppling till personen i det ögonblicket för mig. Samtidigt, bör jag tillägga att jag nyligen börjat flytta mig mer och mer bort från de plötsliga stunderna, och vill oftare interagera med platser som jag känner mig bekväm med. Många gånger är det på platser som pubar eller liknande, eller platser som jag kan besöka vid fler tillfällen, som jag drar mig till, för att få en bättre kontakt med det dagliga flödet. 

Jag gillar också att ta med mig den lite flyktiga och dokumentära stilen in i andra projekt, som till exempel mitt pågående projekt "Babushkas of Chernobyl", där jag under flera besök har fotograferat några av de människor som fortfarande lever i den förbjudna zonen i Tjernobyl. Rent konstnärligt, så gillar jag gatufoto främst för att "allt är tillåtet", trots att det förmodligen finns många som hävdar att genren är mer komplex än så. Samtidigt, finns det stora kontraster om du jämför med fotografer som Henri Cartier Bresson eller Daido Moriyama, som båda ofta kopplas till genren.

Vad är mest utmanande? Och vad kan en fotograf göra för att överkomma dessa utmaningar?

Jag håller ofta i föreläsningar och workshops på temat gatufotografering. Den första frågan som alltid dyker upp, bortsett från "får jag lov att fota på offentlig plats?", är hur personen du fotograferar kommer att reagera. Svaret på den sista frågan är väldigt enkel enligt mig, vilket jag tycker kan vara ett gott råd till den som vill bli bättre på gatufotografering, nämligen att fråga den person du vill fotografera om du får lov att ta en bild, du kommer antagligen att bli positivt överraskad då svaret ofta är ja. 

Efter ett tag, kanske det känns mer okej och bekvämt för dig att inte fråga personen först, istället kanske du gör det efter att du har tagit bilden. Oavsett, så är det viktigt att du känner dig bekväm med att ta en bild och att personen som porträtteras känner likadant.

Till dig som är osäker på var du får och inte får fota så är mitt svar och tolkning att om detta med regler kring gatufotografering är en viktig del för dig, så är antagligen inte gatufoto något för dig. Lite syrligt sagt kanske, men jag menar det. 

För mig själv är det svåra och mest utmanande att förnya mig och inte bli gammal i mitt bildtänk. Försök därför hitta nya tillvägagångssätt för ditt fotograferande, och våga utmana genren en aning. Ett foto som är taget på gatan är inte nödvändigtvis ett gatufoto – utan för någon annan kanske det också kan vara ett foto, endast taget på gatan. 

Nu är vi nyfikna, vad kan en gatufotograf ha med sig i sin kameraväska?

Jag brukar "aldrig" använda mig av en dedikerad kameraväska när jag fotar på gatan. Inte för att jag inte bryr mig om att skydda mina kamera, men jag känner att jag inte är i så stort behov av en då min enkla kamerautrustning enbart består av en Olympus Pen F med en anpassad kamerarem från Harry Benz. Jag fotograferar nästan alltid med en Olympus Zuiko 17 mm F1.8 eller ibland en Olympus Zuiko 12mm F2.0 på kameran. Dessutom brukar jag alltid bära med mig en Olympus Zuiko 45 mm F1.8 för porträttsituationer samt en liten blixt från Olympus. Jag brukar också ha med mig några extra batterier, mina visitkort med en tillhörande praktisk liten läderväska. Allt går ner i min byxficka, och det här är faktiskt all min utrustning.

Utrustning: 

• Olympus Pen F-kamerahus
• Olympus Zuiko 17mm f/1,8
• Olympus Zuiko 12 mm f/2,0
• Olympus Zuiko 45 mm f/1,8
• En liten blixt
• Ett par extra batterier 
• Visitkort

Vi hoppas att vi har kunnat inspirera dig till att bli en ännu bättre fotograf och att du förstår att du inte alltid behöver ha den mest avancerade utrustningen för att kunna ta bra bilder och uppfylla dina önskemål för ditt fotograferande. Vill du lära känna Trond mer så finns han att följa på Instagramkontot @streets_of_oslo. Lycka till!